ITSJUICYBITCH ♥

Det är läskigt hur alkohol kan förstöra.
Självfallet är det okej att med lite festligheter ibland, om man dricker lagom och inte kör med "dricka tills man deckar". Men det är inte bara det som jag stör mig på, jag stör mig inte bara på folk som känner att de ständigt måste dricka då det är midsommar, påsk, valborg eller liknande tillfällen, stör mig inte bara på folk som dricker tills de somnar i sin egen spya. visserligen är det helt oväsentligt (betydelselöst) men det jag framför allt inte tål det är människor som vänder sin personlighet totalt. De blir en helt annan person än vad man är då man är nykter! Inte nog med att vissa slåss med alkohol i kroppen utan att vissa också klär av sig kläderna, lånar min vänninas sexleksak, särar på benen, drar undan trosan och stoppar upp sexleksaken i "blomman" samtidigt som hon kollar min vänninas kille i ögonen i ett försökt att se sådär sexig ut med blicken samtidigt som hon slickar sig själv runt munnen (kanske dags att mogna) och seriöst tror att han ska dra den in och ut åt henne! HALLÅ? det är din bästa väns sambo. Hur kan man spåra så mycket? Jag förstår verkligen inte, har man ingen vett i skallen? Påverkar verkligen alkohol så mycket? Så pass mycket att man dagen efter inte kommer ihåg ett skit av de man gjort, man ringer dagen efter som ingenting?

Sedan tycker jag att man borde höja åldersgränserna på krogarna. Jag tycker att 18 år alldeles för ungt för att kontrollera vad man häller i sig! Man är bara barnet. Sedan förstår jag inte heller föräldrar som köper ut åt sina mindreåriga ungar, man tycker ju ändå att föräldrarna är dem som har mer koll på riskerna som finns där ute, speciellt då tonåringarna dricker!

Nej skärpning!

Vaknade med ett leende, hade himla skoj igår och det blev en massa skratt. Ibland är det tur att man har barnasinnet kvar och dålig humor, uppskattas alltid

Imorn är det ju midsommar, hoppas bara att det blir lite sol och inte regn som idag. Ska nämligen spendera min Midsommar med min underbara Mormor Lena eftersom att hon flyttar till Spanien på Söndag. Vi ska ut till djurgårn vid 11 tiden för en förmiddags fika, senare god mat på något halv flottigt ställe med vin och goda miner! Vet dock inte vad jag ska köpa till henne, ett par blommot känns så boring. Ska ut till Stan senare i eftermiddag och kika lite, kanske något halsband från Guldfynd? Äsch, får se.

Eftersom att läkartiden blev enställd tänkte jag göra en god Pasta sallad. Simpel och enkelt. Blir med Fetaost, purjolök, avokado, körsbärstomater med mera.

SHING!

Just nu skulle jag vilja somna med hans armar runt mig, skulle vilja kyssa hans läppar, känna hans kropp mot min, känna hur hans händer rör vid mig och så mycket mer. Fasen vad jag tycker om honom, saknar honom :) Otroligt glad över att jag träffade honom den kvällen, att jag frågade om hans nummer.

Glad helt enkelt.
Godnatt

Det kan vara fruktansvärt svårt att lita på människor. Iallafall om man heter Josefine.

Man är rädd att ständigt bli lämnad eftersom man tidigare blivit lämnad så många gånger, man är rädd över att hjärtat ännu en gång ska bli slitet ur kroppen och se hur allting sakta faller samman. Man är rädd över vem den nästa personen blir som stampar på hjärtat och vänder ryggen mot. Dock hoppas man på att den nästa stannar, man hoppas på att inte behöva stå där i regnet övergiven igen. Och om det ännu en gång skulle hända gör det alltid mindre ont, tillslut känner man ingenting, man är helt tom. Man blir som en zombie och helt paralyzerad. Man vet inte längre vem man är... vart man står... och vart man hamnar...
       Det handlar inte bara om vem man faller för näst utan vilka vänner man får, vilka vänner man har och om ens familj kommer komma tillbaks. Kommer det någonsin bli som det en gång varit? Kommer skratten, kramarna och kärleken någonsin bli som det en gång var? Jag hatar känslan av att inte veta, jag hatar känslan av att allt detta kan hända. Men det är dessa känslor och tankar som får en att leva, som får en att fortsätta. Vad vore ändå livet utan detta? Det tillhör mig, oss. Den tillhör alla.

Alla är vi rädda över vem vi ska förlita oss på, vilka vi ska förlita oss på. Alla är vi rädda över att bli ensamma. Men då har vi alla åtminstonde en sak gemensamt och det är rädslan över att vara ensam. Ensam utan vänner och familj. Rädslan över att förlora någon eller något som man innerligt älskar. Vi har alla varit med om det och kommer vara det igen..

Jag älskar livet och dess oförklariga saker, jag älskar känslan av att inte veta samtidigt som jag hatar den. Man är ju trots allt bara människa. Tackar gud för det!

Underbar dag igår.
Först lunch på Victoria i Kungsträdgården där jag åt Gravad lax med stuvad dillpotatis. Det blev ett Glas vin till samt ett glas vatten. Sedan rörde vi oss vidare mot gamla stan, och självklart gick vi dit efter vädret var på våran sida. vi stannade på olika ställen och tog ännu mer vin, mormor blev lite rundomfötterna efter bara två glas! Sedan blev vi hungriga igen, satte oss och åt ännu mer. Drack en öl och sedan åkte vi hem och proppade i oss en massvis med chips. Ångest? Eeehhmmm, ja. Åt en halv chipspåse samt en helostbågspåse. Min mage var så svullen att den snuddade taget då jag låg raklång på soffan!


Ska inte äta mer chips nu på en månad, man mår ju illa!
Vill ligga och kramas med ......... :)

Skönhetsidealen växlar genom årtionden. Från mullig, blek, muskulös, trådsmal. Ingen kan väl ha undgått hur det är man ”ska se ut” i dagens samhälle. Man ska vara smal och sund. För många har det blivit ett problem. De klarar inte att skilja på reklamvärld, film, tv och verkligheten. För vissa går det så långt att de får ätstörningar eller blir drogberoende. Hur ska man då handskas med dessa problem? Ja, på den frågan är svaren många. Men de flesta anser att man ska försöka vara nöjd med själv, intala sig själv att man duger... Och duger man inte som man är då? Vem vill se ut som alla andra? Vem vill vara som alla andra?

Fet, smal, spinkig, mullig.
SKITSAMMA!

Klev upp ur sängen i morse och tänkte "Jippie.. Sol" för mig själv.

Kunde känna hur solen strålar värmde mitt ansikte och lös upp väggen bredvid mig. Jag rullade upp gardinerna och blev bländad av ljuset utanför. Jag går till stolen som står vid min säng för att sätta på mig lite mer kläder, tar upp mina gråa mjukisbyxor, mitt svarta linne och sätter upp håret i en knut.

Innan jag öppnade dörren för att gå genom hallen och in i köket sträckte jag på mig och hade ett leende som aldrig förr - Självfallet är väl det, det är Lördag och sol - men det leende varade inte länge då jag snabbt kikade på vädertermometen som till min stora förvåning stod på 15,7 grader. Detta förstörde min dag... Vart F är sommarvärmen?

 Käre gud. Kör din magic och få marken att grilla av hetta!

En del har en tendens att sluta fixa sig och göra sig i ordning då man blir allt för stabil i ett förhållande. Man börjar skita i hur man ser ut, men det är oftast det som leder till att gnistan inte längre finns där. För att behålla den måste man spejsa till det lite då&då. Och om gnistan redan är död kan man bygga upp den igen.

Sen ska man inte spejsa upp det allt för snabbt och direkt då man går in i ett förhållande, då finns det alltid en tendens till att man tröttnar fortare. Gör det till en suprice..

..Halsen är bättre och nu blir det läkarbesök..

Ca. 80 miljoner barn lever på gatorna.
Nästan hälften av dem är HIV-smittade.
Gatubarnen finns även i Sverige även om man anser det som "tryggare".

Barnen i Sverige som är hemlösa har, de flesta, tillfälliga boenden. Men det behöver inte betyda att dessa barn blir rättvist behandlade. 300 barn i Stockholm väljer att bo på gatan än i sina jourhem där de ständigt blir illabehandlade och känner sig oomtyckta. SYND.

I andra länder finns inte samma hjälp som här.
Men Sverige har sånna stora tillgånger att hjälpa alla barnen som lever på gatorna i Sverige. Här i Sverige finns det en chans för alla barnen, alla kan få hjälp.
        Tyvär är det så att i dagens läge fokuserar man mer på barnen som redan går i skolan, man fokuserar på att de ska få den bästa utbildningen för att få den bästa karriären medans det finns barn i varje hörn som längtar efter att bara få sätta foten i skolan, men som aldrig kommer få chansen. Ska man ändå inte ta och börja fokusera sig mer på dem? Se till att dem får den hjälp de behöver?

Man kan skippa att äta den där Pizzan ute varje vecka, istället kan man slänga den 100 lappen på folk som verkligen behöver den. Man kan strunta i att köpa dem nya skorna i skyltfönstret, finns folk som inte ens har ett par skor.
        Om jag hade alla världens pengar skulle jag bygga upp ett kollektiv för barn som är föräldrarlösa, för barn som haft ett hårt liv på gatan, för barn som har ett hårt liv på gatan. Skulle ge dessa barn ett boende, mat på bordet och en chans till en utbildningar. Skulle se till att fler barn sluta ta livet av sig på grund av detta.


"Du jag och alla andra borde ta väl hand om varandra"

Jag är fruktansvärt trött på människor som ständigt klagar på att de inte har något jobb. 
    Men sök jobb? ...Då brukar svaret oftast lyda: Det finns inget.

Lathet skulle jag vilja påstå att det är. Riktig jävla lathet.
Vill man ha ett jobb då går man ut och fixar ett, sedan kanske man inte får börja på toppen utan bygga sig upp. Och folk som förlitar sig på socialbidrag hela livet, pff. Visserligen, det är bra att den hjälpen finns. Men för de flesta människor handlar det mer om lathet.


"Amen jag vill inte ha ett jobb som kräver att jag kliver upp kl.06:00"

Och du undrar varför du inte får något jobb?
Vilken inställning och keep up the work med att fortsätta vara arbetslös....

Som grädde på moset har jag nu fått huvudvärk, halsont och kallsvettningar.
Blir krypa ner i soffan tillsammans med min fantastiska mormor som snart flyttar till Spanien.
Detta är mina 2 sista veckor med henne, sedan träffar jag inte henne på ett helt år.

Och inte heller vill min knöl på tötten försvinna.
Ibland får man tycka synd om sig själv och det är exakt vad jag tänker göra nu.

NEJ. Man är inte mindre smart för att man inte har den bästa utbildningen. Smarthet sitter inte i dina betyg och resultat!

Däremot behöver man utbilda sig inom vissa områden då man söker vissa jobb. Det är inte direkt så att jag kan börja jobba i en frisör salong och börja klippa en kund hur som helst, det krävs träning, utbildning och skicklighet annars skulle kunden springa därifrån gråtandes och se ut som en idiot i håret! 
     Jag skulle inte heller kunna bli en taxi chafför om jag inte vet hur jag kör. Där krävs det likaså, utbildning.

Sedan kan en VD på ett IT företag vara helt osmart samtidigt som sop-plockaren i tunnelbanan kan ha en hjärna som en blixt! Om vi alla skulle förlita oss på hur smarta vi är skulle inte en enda människa vara arbetslös.. Tyvärr krävs det mer :/

Sömn har man inte fått i natt. Tankarna åker runt och legat och dragit sig i sängen har man gjort hela natten. Sist jag kollade på klockan hade den passerat 6 på morgonen, fan vad jobbigt. Jag kan inte heller bara fokusera på en tanke utan det är flera hundra, ena sekunden ser jag mig själv på en äng med en vit klänning och en ros i handen, andra sekunden ligger jag och undrar varför jag fantiserar om det, den tredje ligger jag och tänker på vad jag ska göra inför morgon dagen o.s.v, vad ann detta? Klockan har nu passerat 13:07 och jag har fortfarande inte fått någon sömn. Känner mig en aning yt men så fort jag lägger i från mig datorn och ska försöka ta mig en liten sömnrunda kommer tankarna upp igen. Denna gången om hur ensam jag känner mig ibland, andra sekunden om hur lycklig jag borde vara.. Ligger väl så i någon timme eller två och sedan kollar jag på klockan igen. Jag kan inte sova!

Samtidigt som jag försöker sova ligger jag och vänder huvudet mot vänster i hopp om att någon ska ligga bredvid mig, pussa mig på kinden och säga hur värdefull jag är, hur allting kommer lösa sig. Men ingen ligger där, vrider tillbaka huvudet och fantiserar om hur en arm kramar om mig. Med sällskap sover jag som en tok, utan känner jag mig helt vilsen, känner mig rädd och ensam, känner mig chanslös mot världen utanför. Dessa tankar kommer dock bara upp då jag har mina sömnlösa nätter. Annars är känns det som jag är On Top Of The World, ingen kan bryta ner mig, mina drömmar och mina planer för framtiden.

Ibland undrar jag hur mina framtid kommer se ut om 10-15 år.
Förhoppningsvis bor jag i en liten villa någonstans tillsammans med min sambo, hund och barn.
Jag jobbar som egenföretagare där jag har skapat min egen tidning om dagens  gatubarn, jag har ett fadder barn och jag gör en förändring. Jag gör världen till det bättre, jag räddar ett liv och uppmuntrar andra till att påverka. Det är detta som gör att man går upp varje morgon och kämpar. Man har mål och drömmar, man vill leva och njuta av livets goda gåva. Man vill hitta sin motivation sin drivningskraft sin själsfrände, man vill hitta sin egen väg. Man vill hitta kärleken.

Kärlek är någonting jag älskar. Någonting som alla behöver. Någonting som alla söker efter.
Jag har dock aldrig varit den som letat, kommer den som kommer den. Jag tror att man hittar den rätta på ett helt oväntad sätt. På ett sådant roligt vis som man sedan berättar för sina barnbarn. Att leta på nätet och bli medlem på alla möjliga dejting sidor tror jag inte är lösningen, det tror jag är att vara kär i kärleken att bara känna någon, vill ha någon just då.
Tror också att alla har vi en för oss där ute, alla har en The One. Det handlar bara om att våga ta den chansen och bygga ner sin mur som man byggt upp. Det handlar bara om att våga sattsa. Det var en vän till mig som en gång sa att det är bättre att känna någonting då man blir sårad eller lämnad än att inte känna någonting alls. Helt känslolös, ett hjärta av ... ingenting? Sedan så lär man sig av varje relation man har, man lär sig vad man ska göra och inte göra, man lär sig att man alltid ska söka efter någonting bättre att man ska ha högre krav. Man ska inte nöja sig med första bästa. Man måste vara en aning kräsen, man MÅSTE. Sedan behöver inte en person ha alla kraven som man har skrivit upp på sin lista, alla måste ha sina dåliga sidor och svagheter, men fortfarande duga. Sedan är det också viktigt att man inte är för lika, man måste kunde ha sin egen åsikt, sina egna intressen annars är det lätt att man fastnar i en liten bubbla. Man måste vara plus och minus. Men inte för långt i från varandra heller, man måste mötar någonstans i mitten.

Jag känner en del människor som tror att världen går under då det tagit slut med sin sambo, pojkvänn. Man låser in sig helt och tror att livet är över. Dem gräver ner sig själva. Drunkar i sina tårar och undrar varför blev det som det blev? De försöker göra allt för att få det att funka igen. Men har det en gång tagit slut brukar det oftast fortsätta i den vägen. Och varför gräva ner sig själv och låta sig förstöras när det är NU som man har tid att tänka på sig själv? Fokusera på sig själv och ta igen det man missat. Gör det DU vill göra, det är nu som du är helt oberoende. Och kärleken kommer komma igen, råkade bara vara fel sorts kärlek med den förra.

Jag var sådan då jag var yngre. Men jag lät mig själv bli sårad. Jag letade på helt fel ställen, jag sökte killar som hade den dära bad boy looken som man kallar den, killar som var kalla, tuffa och rena rama idioterna med andra ord. Anledningen till att jag sökte mig till dem var att de visade sig aldrig sårbara, aldrig rädda. Nu såhär i efterhand undrar jag: Vadfan höll jag på med?! Vad tänkte jag med?!
     I dagens läge vet jag att jag förtjänar det bästa! Och jag älskar killar som visar sig sårbara, jag gillar då män kan gråta till en film. Jag gillar män som inte är rädda för att visa sin "feminana" sida. Dessa "Bad boys" som man träffade då man var 16 år, kommer aldrig att växa upp. Ibland då jag åker förbi Tullinge där jag tidigare bodde ser jag hur dessa killar som just nu är 28-36 år fortfarande hänger utanför pressbyrån och raggar på små tjejer som knappt är byxmyndiga och tjejerna står där och fnissar, tuggar sina tuggumin och tycker att dessa killar är så oootrooooligt coola. Nej, patetiskt! Men även dessa tjejer komma växa upp och inse medans dessa pojkar stannar kvar.

Vissa ger också upp sina drömmar om man träffar någon och blir kär. Varför? Om killen älskar dig kommer han stå bakom en i alla väder, stötta en och alltid visa att hans finns där oavsett vad. Hade en vännina en gång som avbokade sin studie resa till Grekland för att hon hade träffat en kille, hon ägnade all sin tid åt honom i stället och gissa vad? 4 månader senare bröt dem upp, istället kunde hon ha spenderat dessa 4 månader i grekland och utbildna sig till det som hon skulle från början.

Frågan är. varför gör vissa tjejer detta? Är folk så svaga och rädda? Okej om man har träffats något år, eller 6 månader och man VET att det börjar bli väldigt seriöst, då kanske man inte ska åka till grekland över 1 år utan plugga på distans osv. Men så fort man träffat en kille i någon vecka eller två vet man inte hur det kommer bli.
   Och varför kan inte folk börja ta en dag i taget? Om du och killen du träffar är menade för varandra kommer allt av sig själv.

 
FAN BRUDAR. Sluta vara så kinkiga, skaffa lite självkänsla och jorden går inte under. Det är vi som har makten, männen är (tro de eller ej) mer nervösa och rädda än vad vi är! Överlever vi röda veckan, PMS och barnfödande då överlever man fan en dumpning! :)