ITSJUICYBITCH ♥

Sömn har man inte fått i natt. Tankarna åker runt och legat och dragit sig i sängen har man gjort hela natten. Sist jag kollade på klockan hade den passerat 6 på morgonen, fan vad jobbigt. Jag kan inte heller bara fokusera på en tanke utan det är flera hundra, ena sekunden ser jag mig själv på en äng med en vit klänning och en ros i handen, andra sekunden ligger jag och undrar varför jag fantiserar om det, den tredje ligger jag och tänker på vad jag ska göra inför morgon dagen o.s.v, vad ann detta? Klockan har nu passerat 13:07 och jag har fortfarande inte fått någon sömn. Känner mig en aning yt men så fort jag lägger i från mig datorn och ska försöka ta mig en liten sömnrunda kommer tankarna upp igen. Denna gången om hur ensam jag känner mig ibland, andra sekunden om hur lycklig jag borde vara.. Ligger väl så i någon timme eller två och sedan kollar jag på klockan igen. Jag kan inte sova!

Samtidigt som jag försöker sova ligger jag och vänder huvudet mot vänster i hopp om att någon ska ligga bredvid mig, pussa mig på kinden och säga hur värdefull jag är, hur allting kommer lösa sig. Men ingen ligger där, vrider tillbaka huvudet och fantiserar om hur en arm kramar om mig. Med sällskap sover jag som en tok, utan känner jag mig helt vilsen, känner mig rädd och ensam, känner mig chanslös mot världen utanför. Dessa tankar kommer dock bara upp då jag har mina sömnlösa nätter. Annars är känns det som jag är On Top Of The World, ingen kan bryta ner mig, mina drömmar och mina planer för framtiden.

Ibland undrar jag hur mina framtid kommer se ut om 10-15 år.
Förhoppningsvis bor jag i en liten villa någonstans tillsammans med min sambo, hund och barn.
Jag jobbar som egenföretagare där jag har skapat min egen tidning om dagens  gatubarn, jag har ett fadder barn och jag gör en förändring. Jag gör världen till det bättre, jag räddar ett liv och uppmuntrar andra till att påverka. Det är detta som gör att man går upp varje morgon och kämpar. Man har mål och drömmar, man vill leva och njuta av livets goda gåva. Man vill hitta sin motivation sin drivningskraft sin själsfrände, man vill hitta sin egen väg. Man vill hitta kärleken.

Kärlek är någonting jag älskar. Någonting som alla behöver. Någonting som alla söker efter.
Jag har dock aldrig varit den som letat, kommer den som kommer den. Jag tror att man hittar den rätta på ett helt oväntad sätt. På ett sådant roligt vis som man sedan berättar för sina barnbarn. Att leta på nätet och bli medlem på alla möjliga dejting sidor tror jag inte är lösningen, det tror jag är att vara kär i kärleken att bara känna någon, vill ha någon just då.
Tror också att alla har vi en för oss där ute, alla har en The One. Det handlar bara om att våga ta den chansen och bygga ner sin mur som man byggt upp. Det handlar bara om att våga sattsa. Det var en vän till mig som en gång sa att det är bättre att känna någonting då man blir sårad eller lämnad än att inte känna någonting alls. Helt känslolös, ett hjärta av ... ingenting? Sedan så lär man sig av varje relation man har, man lär sig vad man ska göra och inte göra, man lär sig att man alltid ska söka efter någonting bättre att man ska ha högre krav. Man ska inte nöja sig med första bästa. Man måste vara en aning kräsen, man MÅSTE. Sedan behöver inte en person ha alla kraven som man har skrivit upp på sin lista, alla måste ha sina dåliga sidor och svagheter, men fortfarande duga. Sedan är det också viktigt att man inte är för lika, man måste kunde ha sin egen åsikt, sina egna intressen annars är det lätt att man fastnar i en liten bubbla. Man måste vara plus och minus. Men inte för långt i från varandra heller, man måste mötar någonstans i mitten.

Jag känner en del människor som tror att världen går under då det tagit slut med sin sambo, pojkvänn. Man låser in sig helt och tror att livet är över. Dem gräver ner sig själva. Drunkar i sina tårar och undrar varför blev det som det blev? De försöker göra allt för att få det att funka igen. Men har det en gång tagit slut brukar det oftast fortsätta i den vägen. Och varför gräva ner sig själv och låta sig förstöras när det är NU som man har tid att tänka på sig själv? Fokusera på sig själv och ta igen det man missat. Gör det DU vill göra, det är nu som du är helt oberoende. Och kärleken kommer komma igen, råkade bara vara fel sorts kärlek med den förra.

Jag var sådan då jag var yngre. Men jag lät mig själv bli sårad. Jag letade på helt fel ställen, jag sökte killar som hade den dära bad boy looken som man kallar den, killar som var kalla, tuffa och rena rama idioterna med andra ord. Anledningen till att jag sökte mig till dem var att de visade sig aldrig sårbara, aldrig rädda. Nu såhär i efterhand undrar jag: Vadfan höll jag på med?! Vad tänkte jag med?!
     I dagens läge vet jag att jag förtjänar det bästa! Och jag älskar killar som visar sig sårbara, jag gillar då män kan gråta till en film. Jag gillar män som inte är rädda för att visa sin "feminana" sida. Dessa "Bad boys" som man träffade då man var 16 år, kommer aldrig att växa upp. Ibland då jag åker förbi Tullinge där jag tidigare bodde ser jag hur dessa killar som just nu är 28-36 år fortfarande hänger utanför pressbyrån och raggar på små tjejer som knappt är byxmyndiga och tjejerna står där och fnissar, tuggar sina tuggumin och tycker att dessa killar är så oootrooooligt coola. Nej, patetiskt! Men även dessa tjejer komma växa upp och inse medans dessa pojkar stannar kvar.

Vissa ger också upp sina drömmar om man träffar någon och blir kär. Varför? Om killen älskar dig kommer han stå bakom en i alla väder, stötta en och alltid visa att hans finns där oavsett vad. Hade en vännina en gång som avbokade sin studie resa till Grekland för att hon hade träffat en kille, hon ägnade all sin tid åt honom i stället och gissa vad? 4 månader senare bröt dem upp, istället kunde hon ha spenderat dessa 4 månader i grekland och utbildna sig till det som hon skulle från början.

Frågan är. varför gör vissa tjejer detta? Är folk så svaga och rädda? Okej om man har träffats något år, eller 6 månader och man VET att det börjar bli väldigt seriöst, då kanske man inte ska åka till grekland över 1 år utan plugga på distans osv. Men så fort man träffat en kille i någon vecka eller två vet man inte hur det kommer bli.
   Och varför kan inte folk börja ta en dag i taget? Om du och killen du träffar är menade för varandra kommer allt av sig själv.

 
FAN BRUDAR. Sluta vara så kinkiga, skaffa lite självkänsla och jorden går inte under. Det är vi som har makten, männen är (tro de eller ej) mer nervösa och rädda än vad vi är! Överlever vi röda veckan, PMS och barnfödande då överlever man fan en dumpning! :)