Tankar
Det kan vara fruktansvärt svårt att lita på människor. Iallafall om man heter Josefine.
Man är rädd att ständigt bli lämnad eftersom man tidigare blivit lämnad så många gånger, man är rädd över att hjärtat ännu en gång ska bli slitet ur kroppen och se hur allting sakta faller samman. Man är rädd över vem den nästa personen blir som stampar på hjärtat och vänder ryggen mot. Dock hoppas man på att den nästa stannar, man hoppas på att inte behöva stå där i regnet övergiven igen. Och om det ännu en gång skulle hända gör det alltid mindre ont, tillslut känner man ingenting, man är helt tom. Man blir som en zombie och helt paralyzerad. Man vet inte längre vem man är... vart man står... och vart man hamnar...
Det handlar inte bara om vem man faller för näst utan vilka vänner man får, vilka vänner man har och om ens familj kommer komma tillbaks. Kommer det någonsin bli som det en gång varit? Kommer skratten, kramarna och kärleken någonsin bli som det en gång var? Jag hatar känslan av att inte veta, jag hatar känslan av att allt detta kan hända. Men det är dessa känslor och tankar som får en att leva, som får en att fortsätta. Vad vore ändå livet utan detta? Det tillhör mig, oss. Den tillhör alla.
Alla är vi rädda över vem vi ska förlita oss på, vilka vi ska förlita oss på. Alla är vi rädda över att bli ensamma. Men då har vi alla åtminstonde en sak gemensamt och det är rädslan över att vara ensam. Ensam utan vänner och familj. Rädslan över att förlora någon eller något som man innerligt älskar. Vi har alla varit med om det och kommer vara det igen..
Jag älskar livet och dess oförklariga saker, jag älskar känslan av att inte veta samtidigt som jag hatar den. Man är ju trots allt bara människa. Tackar gud för det!
